Pysseltrollet

Så här kan det gå när man inte har koll...

En gång för länge sen, ja jag tror det var i förra veckan, så flyttade en kråka in hos oss.
Han fick heta Herman och tyckte om vår altan.
Vi matade honom med alltmöjligt och han gjorde lite små utflykter  på gräsmattan.
Hundarna var nyfikna men snälla, Ester vallade med honom så han inte skulle gå av gräsmattan...
Men ibland, Ester är ju inte ute jämnt, så ibland hinner han iväg en bit.
Då får man gå och leta, oftast låter han och då hittar hundarna honom, men ibland är det kråkföräldrarna som leder oss vägen genom att sitta och kraxa där han är.
Och så igår när jag kom ut på förmiddagen så var Herman borta.
Han låter väl snart tänkte jag och satte mig med min kopp te.
Mycket riktigt, snart började kråkorna låta så jag drog på mig stövlarna och gick mot garaget eftersom dom satt på garagetaket,men när jag kom närmare så flyttade dom på sig. Jaha, tänkte jag vad är det nu då?
Jag gick emot dom igen och dom flyttade sig igen, nu in i dalen som vi har på vår tomt.
Ok, Herman brukar ju vara där så det var väl inget konstigt med det.
Hundarna var med och nosade runt efter Herman också och rätt som det var så satt han på stigen framför mig.
Hej Herman, vad långt du hade kommit idag då, ska vi gå hem och äta nu tycker du?
Så jag tog upp Herman och gick tillbaka till altanen, satte honom på bordet där han brukar få mat och gick in för att fixa lite åt honom, en blandning av hundmat och äpple...
Det var första gången jag lagt till äpple och när han inte åt så tänkte jag bara att han kanske inte gillar äpplen eller så är han inte hungrig just nu.
Själv satte jag mig med min frukost, också på altanen, det är ju så mysigt att kunna sitta ute och äta.
Så märkte jag att Ester började springa fram och tillbaka...
Vad är det nu då Herman sitter ju där...?
Jag gick och kollade och där satt en kråka???
Och vet ni....
Det var Herman...
Vem var det då som satt på bordet?
Jag satte upp Herman på bordet som började äta på en gång.
Att jag vet att det var Herman som kom visade si genom att han dels klättrade upp på min hand direkt jag satte ner den och dels för att vi tror att hans ena öga är skadat.
Jag hade inte tänkt på det innan eftersom jag var så säker på att det var Herman som satt i dalen...
Den nya kråkan är mindre och seende på båda ögonen och självklart lite rädd...



Så nu har vi två kråkungar på altanen...
Herman och Beata...
Det känns som om föräldrarna ville visa mig att det fanns en unge till, tycker inte ni att det verkar så?
Putte tror inte på det men det gör jag...
Jag ringde och pratade med fågelakuten på kvällen och domtror att ungarna kan ha ramlat ur när det blåste så i förra veckan, men vi hittade bara en då och eftersom den blivit matad ordentligt så har den blivit större.
Det låter ju vettigt, annars tyckte dom att vi hade gjort helt rätt att Herman fick skutta lite som han ville och dom tyckte att det var lite lustigt att hundarna accepterade kråkorna och vallade runt dom.
Så kan det alltså gå om man inte har koll, att man råkar få två kråkungar på halsen...:o)
Men Mia är ju lycklig...:o)



Här matar hon Beata, hon kan inte äta själv som Herman kan...
Men hon började ta lite själv i går kväll så det dröjer nog inte länge innan hon äter direkt från tallriken själv hon med.
Nu är det slutberättat för den här gången...

Ha´de´//Birgitta